Onsdag 27 januari

Hej
Dagen började med att jag kände mig hyggligt stark. Sen var mamma o jag ute och handlade lite och jag träffade folk som jag inte sett på länge. Nerverna började spöka direkt när de frågade hur läget är. Jag kunde hålla mig för kollaps och sa bara att det knallar på. Sen skulle vi hämta S vid skolan men mammas bil-batteri la av så jag fick åka till Thomas o Petra. Herreguuud vilken pärs att åka in på "våran" gata. Hjälp vad nära jag var att svimma. Thomas kramade mig och lugnade mig. Jisses vad rädd jag blev. Jag som kände mig så stark idag....
Eftermiddan och kvällen gick i ilskans tecken ihop med sorg och gråt... Jag förbannar självklart inte bara fröken Rybicka, jag förbannar ju M i allra högsta grad också. Och jag misstänker även att han kan ha fler än fröken Rybicka i sitt hjärta. Jag har dock inte så stor plats kvar där och det vill jag inte heller. Jag har nog släppt en hel del av honom måste jag säga. Det som är jobbigast är nog ändå att jag har blivit så otroligt grundlurad av M. Han har ju ljugit i ett par år om jag nu ska analysera den senaste tiden.
Allt blev mycket bättre när jättegoá Carola och Emmi kom på en fika ikväll. Jag fick en fin orkidé och skarv-dosor i flyttpresent av dem. Vi snackade lite om att börja träna tillsammans till exempel. Det vore kul.

Just nu känns saker o ting faktiskt ganska bra. Pratade lite med M i telefon ikväll och han lovade att hjälpa mig att leta bil och jag sa att det måste hända lite nu... Jag tror han fattade vad jag menade. Jag kände inte "kärlek" när jag pratade med honom och det var skönt.
Nu ska jag knoppa för kroppen värker ordentligt. Denna jävla sjukdom....

God natt alla...