Änglarna välkomnar dig

2 dagar efter det förra inlägget slocknade ditt ljus....

Jag fick aldrig svar på mina sms som jag befarade.

Natten till fredagen vaknade jag av en otroligt stark dröm och var alldeles kall-svettig. Du stog i min hall och ropade på mig. Du sa: "Jag tror inte vi ses mer här. Hej då"

På fredagen kl: 13.15 somnade du in.

Veckan som gått har varit tuff på många olika sätt. Många funderingar på själva livet, funderingar på vart jag är på väg, funderingar på om jag vågar lita på kärleken fullt ut igen...

Jag har insett att man lever här o nu och måste ta vara på det som är bra.

Jag har hittat en underbar människa att dela mina känslor med så varför irra omkring och analysera allt o alla??? Jag har kommit fram till att han är värd att lita på. Jag har hela tiden efter M sagt att INGEN någonsin kommer att få hela mitt hjärta igen men jag tror jag är beredd att ändra mig där. Jag vill inte bli en kall o bitter människa för det är inte JAG. Han är en varm och fin människa och är värd massor av kärlek o värme. Jag KAN ge det till honom och har bestämt mig för att göra det.

Nu ska jag packa lite för jag ska bo hos Magnus när det blir stambyte här. De börjar imorrn Måndag. Ha det gott

VARFÖR???

För ett antal år sen fick jag frågan vad jag ansåg om Gud, för att det var några människor som jag kände som hade dött på bara ett par år.
Jag sa att jag tycker Gud är egoistisk eftersom han tar alla bra människor först.

Nu är snart stunden inne igen för ännu en otroligt bra människa att lämna denna jord.

Vi var grannar i 14 år och hade en del kul ihop. Bland annat så hade vi fest samtidigt ibland och våra gäster gick emellan våra lägenheter som om det vore en enda jätte-fest haha det var tider det. Och gick vi ut på krogen på varsitt håll så bestämde vi ibland att vi skulle mötas när vi skulle hem så vi slapp att gå ensamma hem.
Vi umgicks inte jätte-flitigt men vi visste att vi fanns där för varann...

För ett par år sen fick du cancer. Det började som en knöl på halsen...
Jag mådde så dåligt när jag såg dig första gången då. Du kunde knappt gå, du hade tappat ditt långa hår och du var så smal. Du fick strålning och cellgifter och du VANN över din sjukdom.
Du började jobba igen och fortsatte med din gymnastik precis som förr.

Cancern kom tillbaka igen...
Den här gången sa läkaren att det inte fanns någon återvändo och du ville INTE veta hur långt det var kvar.

I slutet av förra året fick jag veta att jag skulle flytta tillbaka och vi skulle bli grannar igen. Det var vi glada åt både du och jag. Vi skulle kunna umgås och fika igen.
Strax innan min flytt så blev du sämre och när jag hälsade på dig blev jag sååå ledsen. Du låg i din säng och kunde inte gå. Det var inte den där livfulla människan så låg där...

Igår fick jag ett mail av en vän. Hon hade pratat med dig och du hade sagt: Nu är det bara att vänta.

Idag gick jag upp för att hälsa på dig men jag möttes av din mamma som sa att du sover precis hela tiden.
Jag skrev ett sms till dig när jag kom hem. KANSKE att du orkar läsa det och att jag kan få krama dig och säga: Tack för att jag har fått lära känna dig min vän

Micke och min pappa sa alltid: " Titta vad hon är full av liv den där människan"